Artikeln är författad av Therese Dahlgren och publicerad med dennes medgivande.
Det finns gott om historiker och teoretiker världen över som forskat i Rottweilerns ursprung. De flesta av dem hittar ledtrådar som leder dem ända tillbaka till Romarnas invasion av Tyskland. Romarna ockuperade Tyskland i ett par hundra år och hade sitt högkvarter i staden Rote Wil (”den röda byn”), som i dag heter Rottweil, där rasens namn uppkommit av.
De hundar som Romarna hade liknade Mastiffen. Romarna aktade sina hundar högt, de kallades molossus (efter molosserfolket). Cave carnem (Varning för hunden) var vanligt att se vid ett hus som vaktades av en molossus.
De stora mastiffliknande hundarna Romarna hade med sig var antagligen förfäder till Italiensk Mastiff och Napolitansk Mastiff. Boskapshundarna som drev boskapen i längre sträckor var mycket mindre i storlek, store Julius Caesar ville att hans soldater skulle ha full tillgång till färskt kött inte bara insaltad skaffning, därför ingick boskap i Romerska legionerna.
Peter Paul Reubens (1577-1640) ”Wolf and the Fox Hunt”. På bilden ovan ser vi en hund med typiska drag från Rottweilern som biter vargen över ryggen.
De stora hundarna användes främst till att vakta de läger som Romarna hade utanför byarna, men de skulle även följa med ut i Romarnas strider. Det var riktiga krigshundar som hade enormt mycket mod och var orädda för de stora björnar och vargar som de kunde möta i en strid. De Romerska soldaterna upptäckte att en av hundarnas svaghet var att deras öron och svansar var för lätta för björnen att greppa tag om och likaså vargar. Ett sätt att eliminera skador på dessa krigshundar var att avlägsna svans och öron. Denna tradition, att kupera, höll i sig i många år.
Rottweilern har ärvt storlek och mod av den store beskyddaren, den mastiffliknande hunden. Den stora variationen av storleken på rottweilern kan förklaras av den blandade bakgrunden av rasen. Övertypiska, eller för stora rottweilers är inte ovanliga ens i dag.
Boskapshundarna var mer följsamma hundar, de var också tvungna att vara uthålliga, orubbliga och starka. Detta var hundarna som tvingade den mest rasande tjuren i rätt riktning, skrämde den mest härdade banditen med sin styrka och med våldsam ilska försvarade de sin ägare och boskap, utan att ge vika en millimeter. Det tog inte lång tid innan man kunde se släktskap med de lokala hundarna i byn.
De utvecklades snabbt till en mycket mångsidig hund. Den blev en ovärderlig hjälp till slaktare och handelsmän som sålde boskap. Hundarna fick driva och skydda boskapen, försvara och skydda sin ägare och dennes mark. De kallades för ”The Butchers Dog” (Slaktarhunden), ”Metzgerhund”. Denna hund hade som uppgift att driva boskapen till och från marknaden åt slaktare i staden Rottweil.
Det var nödvändigt med En orubblig, stark och pålitlig hund. Slaktarhunden hade dessa kvalitéer de var riktiga vakthundar som kunde skydda sin ägare och hans ägodelar när de tillsammans åkte iväg på långa handelsresor. Det finns historier om att de som ägde en sådan hund kunde hänga pengapungen runt halsen på ”slaktarhunden” och det var det säkraste stället att skydda den mot banditer som kom i deras väg.
Hundens existens avgjordes huruvida den lämpade sig och kunde utföra sitt arbete som de var till för. Människan behövde arbetande hundar, och förbättrade deras arbetsegenskaper. Detta var det enda som togs hänsyn till i aveln. Väder förhållanden och ortens terräng avlägsnade svagare individer, en viktig faktor som påverkat utvecklingen av renrasiga hundar. De var tvungna att vara seglivade och hårda för att utföra ett bra arbete, i att driva och beskydda boskapen.
Rottweilern användes inte bara för att driva boskap utan också som draghundar. Det var vanligt att se Rottweiler dra vagnar åt slaktare, bagare, handlare och åt de som levererade mjölk. Draghundar förbjöds i Centraleuropa senare, om det var för att det var för slitsamt för hundarna eller om det var för att de blev illa behandlade vet man inte. Förbudet finns fortfarande i vissa länder.
I norden har alltid draghundsarbete varit accepterat. Den rådande sanningen är att hundar faktiskt gillar att arbeta som draghundar och ingen tänker idag tanken på att förbjuda det. Förflyttningen av boskapen togs gradvis över av de moderna järnvägarna, och boskapsdrivning av hundar blev förbjuden. Åsnor tog hundarnas plats som dragdjur.
Den första Rottweilern ställdes ut på en hundutställning 1882 i Heilbronn. Tysken Hell menade att det inte var bra för bevarandet av rasen, med motiveringen att när Rottweilern möter moderna krav leder det till sämre kvalité.
1897 gjordes den första standarden för Rottweilern. Albert Kull som var konstnär och en ”djurmålare” gjorde den första officiella presentationen av Rottweilern.
Staden Rottweil (Rote Wil = röda byn) år 1904
Andra uppgifter säger att Russ v. Bruekenbuckel (e. Stumper v. Heilbronn – u. Flora v. Heilbronn) var den först registrerade Rottweilern i världen. Han föddes i Juli månad 1904. Han Registrerades i DRK (Deutcher Rottweiler Klub)År 1904 fanns det endast en enda Rottweiler tik kvar i Rottweil, Tyskland, enligt V. Sizarovsky. Den tiken hette Fena. Enligt uppgifter är Leo v. Plattenhardt den första hunden som någonsin registrerades, året var 1908.
Russ v. Bruekenbuckel
Rottweilern höll på att gå under, men tack vare dess underbara temperament och härliga karaktär fanns det entusiaster från blandade klasser och yrken som tog över när Slaktaren och boskapshandlaren inte längre behövde Rottweilern i sitt arbete. Nya sysslor upptäcktes tack vare deras kvalitéer som grundade sig på dess mentala egenskaper och deras användbarhet och naturliga intelligens.
Rottweilern blev snabbt en av de hundraserna som intresserade polisen när hunden debuterade 1901. Polischefen Hans Kruher i Hamburg 1910, använde Rottweilern till att jaga bort fulla sjömän. Senare kom de att testas i nyare arbetsuppgifter tillsammans med Dobermann och Schäfer. Rottweilern var fortfarande en hjälpreda (brukshund).
Temperamentet var präglat och förfinat genom att de skulle vara brukbara. Det fina med dess karaktär var speciellt deras lojalitet och pålitlighet, uthållighet och intelligens kombinerad med mod även i farliga situationer.
Die Siegergruppe v Kohlerward, Dortmund 1932
Albert Kull, O. Hell och H. Boppel. Var de första officiella Utställningsdomarna av rasen, de utsågs till detta år 1905. Samma år blev Rottweilern utvald och presenterades som “en fin hund av ovanlig ras och av oklanderlig karaktär” av Presidenten på en hundutställning, organiserad av ”the Association of the Friends of Dogs” (föreningen för vänner till hundar) i Heidelberg, Tyskland.
1907 grundades DRK och 1910 sattes den andra standarden för Rottweilern upp av DRK. Bara något år senare bildades en till Rottweiler klub, (Internationale Rottweiler Klub) IRK. De satte också ihop en egen standard. Året var 1913.
Det tog 8 år innan de båda klubbarna kunde enas och slogs samman och bildade ADRK (Allmänna Tyska Rottweiler klubben) detta hände 1921. ADRK är vad den tyska rottweiler klubben heter ännu idag.
Något som ADRK:s medlemmar hade störst oskiljaktigheter om var Rottweilerns storlek. Då den första standarden som sattes 1897, av Albert Kull, var önskvärd mankhjöjd 50 cm. De som inte ville förändra rasens höjd tyckte att Rottweilern skulle bli en för klumpig hund i arbete. Men 1981 ändrades standarden till 61 cm – 68 cm.
Även färgerna på Rottweilerns standard sattes av ADRK efter att de 1921 hade slagits samman, det fanns Röd-, brun- & beigefärgade Rottweilers. Men den mest dominerande var Svart med Rödbruna tecken. Det fanns också gott om hundar med stora vita fläckar på bröstet. De rätta färgerna ska vara svart med rödbruna tecken och helt utan vita fläckar. Men man kan än i dag se rottweiler valpar som föds med små vita hårstrån.
Målning av en Rottweiler från 1936 som visar en rödaktig brindle
1930 infördes det så kallade Skyddshundsprovet. Då Rottweilern inte längre fungerade som boskapshund, var det viktigt för uppfödarna att hundarna fick fortsätta med någon annan viktig arbetsuppgift för att kunna bevara egenskaperna. Skyddshundsprovet sammansattes även för att hunden skall kunna fungera som en effektiv polishund.
Rottweilern har varit med om mycket, Romarnas invasion av Tyskland och senare två världskrig. Det var självklart att Rottweilern följde med de Tyska soldaterna och tragiskt nog kom mestadels av de hundarna aldrig tillbaka.
I och med att polisen fick intresse för Rottweilern ökade intresset från omgivningen. Rottweilerns popularitet har bara ökat sedan 1904.
Sedan år 1942 har rasens antal ökat från 350 valpar i Tyskland till år 1996 då 3372 valpar registrerades i ADRK. År 1999 föddes det 2215 valpar och år 2000 registrerades 1501 valpar. Det minskade radikalt i antal valpar efter 1996, troligen för att de endast fick registrera valpar efter föräldrar som hade HD A eller HD B från och med 1995. Flera av avelsdjuren föll då bort. 1999 fick man återigen avla på hundar med HD C.
Rottweilern är en egen ras och med unika egenskaper. Den tyska författaren ”Countess Agar von Hagen” beskrev rasen helt riktigt hon när hon skrev:
”Denna orubbliga kamrat är lojal, humoristisk, snäll mot barn, har en tydlig åtskillnad mellan arbete och vila. I hemmet blir den farliga försvararen from som ett lamm. Deras visa ögon kan genomlysa en allvarlig och skrämmande blick, samtidigt som de till en vän visar ett innerligt tryggt och pålitligt utryck. Rottweilern är inte elegant. Den är tillistfull och glad med ett djupt sinne. Styrka är dess elegans”.
Till slut blev Rottweilern en accepterad ras tillsammans med andra erkända moderna raser. Jag önskar att denna återblick av rasens historia, där tillfälligheter, naturens hårda klimat och människans behov av en brukbar hund, skapat denna underbara ras, vara en riktlinje och det ultimata målet för uppfödare över hela världen i att bevara rasen.
Källa:
Yvonne Van der Horst at Tcharkuldu kennels
” Rottweiler” författad av Wilhelm Jönas
”30 years of european Rottweiler Breeding” författad av Guy Verschatse